Omskakande, omtumlande, rörande. Så kan jag beskriva känslorna jag fick när jag läste "Bara vara Jennie" av Solveig-Olsson Hultgren. Den blev även Månadens bok i Bokslukarklubben, tillsammans med Rum 213 av Ingelin Angerborn. (Den tänkte jag skriva om i nästa inlägg).
Boken handlar om Jennie, 9 år, som bor tillsammans med sin mamma och lillebror Jonatan. Jennies pappa har stuckit för länge sen. Jonatans pappa var länge som en pappa för Jennie, men nu har han hittat en ny fru, och träffar bara Jonatan på helgerna.
När vi först får träffa Jennie, ska hon precis börja trean. En dag som hon sett fram emot, och hon känner sig förväntansfull. Men morgonen när skolan börjar blir inte alls som Jennie hade hoppats, istället blir det precis som hon hade anat, i sina värsta farhågor. Hennes mamma är inte den rena, snygga priness-mamman. Hon väcker inte ens Jennie i tid, mamma sover tungt, och bredvid henne på nattygsbordet står en flaska. "Åh, nej, det är dags igen", förstår Jennie, och hon får gå till skolan ensam, utan att ha hunnit duscha...
Boken börjar alltså väldigt sorgligt, och det är en sorglig bok. Men det finns ljusglimtar, och boken blir inte FÖR tragisk. Missta dig inte av att huvudpersonen är 9 år, det här är en bok för dig från ca 11-100 år, skulle jag säga.
Titeln "Bara vara Jennie", syftar på att Jennie är trött på att behöva vara den enda vuxna i familjen, och tvingas ta hand om sin lillebror pga mammans alkoholproblem, hon längtar efter att få vara "Bara Jennie".
En mycket viktig bok, lätt den bästa barnbok jag läst i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar